Mjukt eller hårt?

Livet är fullt av motsatser? Eller?

Jag är mycket för den lite hårdare sidan. Varenda bil skall stannas av elaka poliser om de gör korkade saker. Kasta ut Donken-påsen på motorvägen och hela bilfan ska kontrolleras genom flygande inspektion, personerna ska genomsökas efter olagliga tingestar. Sticker man upp huvudet över massan ska man snabbt bli varse som att det endast finns en Kung i detta land och han skyddas av ännu elakare poliser som inte kan gripa honom för ett enda brott.

En Kung och en drös med undersåtar. Orättvist men enkelt för oss andra att avgöra om vi är Kungar eller inte.

Krogen då, skådeplatsen för draman med inblandade med rätt stor konungakomplex. Det är de enda människor stör mig riktigt duktigt. Ok att vara aprak och börja bråka. Det går till slut över när fyllan försvinner. Men att ständigt vara framåtlutad, stirrig och anta att man kan gå igenom en folkmassa och folk ska flytta sig, vafan? Vem är du? Svaret på frågan är ingen. Alla är ingen. För dig själv är du säkert allt men för alla andra är du antagligen skit. De flesta jag kommer över på krogen och måste diskutera med finns långt ner på listan över vilka jag skulle rädda ur en brand. Garanterat ett bra platser under min hund.

Då är min fråga till migsjälv: Hur lösa situationen? Full kraft så att undersåtarna förstår sin plats? Det skulle antagligen ha gått med ett folk som blivit mentalt förslavade sedan Gustav Wasa. Men med dåliga kulturella inlfuenser är vi alla små-kungar och lättkränkta utan dess like.

För att förtydliga det så är det alltid problem med invandrare. Har man inte någon hållhake/relation med dem är du skit och du ska motivera varför de ska lyssna. Lagar, förordningar och ordningsmakt är inte saker de verkar kunna relatera till. Trist, för antingen börjar folk spänna muskler eller någon inser att det finns någon relation som man kan luta sig mot och därmed inte behöva tappa ansiktet.

Min verklighet är att mina verktyg är väl förankrade. Från riksdagen har det utgått lagar som fördelar våldsanvändning till polis och ordningsmakt. Jag vet vad jag får göra. Jag vet vad som gäller. Gruppen man möter vet inte alt skiter i den verkligheten. Deras verklighet är asymetrisk och verkligheten är här och nu. "Kränks" man måste man åtgärda detta. Konsekvenserna är inte viktiga, din plats i flocken måste försvaras.

Väldigt likt, tyvärr, med mentaliteten hos en hund/varg-flock. Sjukligt inkorrekt att säga så kan jag tänka med tanke på de religösa bilder av hundar dessa gossar har.

Gå ut och ha kul, be om ursäkt när du gör trampar någon på tårna, gå hem, lyssna på vakterna. Så tänker jag, alla är inte som jag men jag förstår inte varför de flesta tänker annorlunda. "Det ska vara lätt att leva" som någon sjöng förrut....